Home Made Comics — ett svenskt seriefanzin

Home Made Comics — ett svenskt seriefanzin

Home Made Comics är ett fanzin med tecknade serier utgivet av Ola Forssblad. Seriefanzinet kom med sitt första nummer 1990.
Home Made Comics #18 är senaste utgåvan.
:: KÖP HMC HÄR ::

Att prompta eller inte prompta, det är frågan för fanzinmän i medelåldern

November 20, 2024  /  Ola Forssblad

Det är meningen att Välart 6 ska vara ett argument för ai, men blir i mina ögon mest det motsatta.

Ai är roligt. Men mest för den som håller i spaken. Lite som onani. Något som man gott kan hålla för sig själv, men som vissa ändå vill visa upp på Onlyfans eller med trenchcoaten fladdrande i vinden. Men kul att Eron, eh, håller på.

Riktigt foto.

Vi fick verktyg som kan göra ett själlöst omslag till en fantasypocket på ett par sekunder innan vi fick avstavningar på nätet.

Att ai-verktyg väcker lusten att skapa är bra. Om skapandet som följde inte var ett vältrande i stöldgods vore bättre. Det gör det svårt för mig att just nu uppskatta det som skapats med hjälp av generativ ai.

Glädjen i att göra något har ett eget värde, och den ska man inte missunna någon, oavsett om det är att göra serier med hjälp av ai, musik med samplade souldängor, collage av gamla veckotidningsbilder, decoupage av Lilla Fridolf, eller brodyr med Smurf-motiv.

Det är först när man gör det man skapar till en produkt att sälja som upphovsrätten spelar in.

Om upphovsrättsorganisationer kan göra jämförelsevis fungerande uppgörelser som ger Stim-pengar för radiospelningar och individuell reprografiersättning för fotostatkopior i skolan, borde de skarpaste i Silicon Valley kunna komma på något. Vi fick verktyg som kan göra ett själlöst omslag till en fantasypocket på ett par sekunder innan vi fick avstavningar på nätet.

Teknikbrorsorna borde ägna sig åt att ta bort alla transaktionskostnader i det finansiella systemet istället för att alltid bara försöka tjuvkoppla andras värdekedjor och hitta nya sätt att suga ut mer ur de stackare som har det sämst. Använder du Foodora är du en sämre människa.

Om vi kunde ha system som knuffar pengar i rätt riktning när värde faktiskt skapas hos en konsument, läsare, tittare eller lyssnare, skulle digitaliseringen av media kunna börja fungera på riktigt igen, framförallt för gammalt mysigt arkivmaterial. Då skulle vi konsumenter kunna betala för det vi konsumerar, inte det vi har möjlighet att konsumera.



Man ska inte blanda ihop diskussionerna om upphovsrätten med den om konstnärligt värde. Eftersom man inte löst upphovsrätten så saknar det ai-genererade skydd, vilket gör att man kan se det som värdelöst. Men inte värdelöst som konst eller kultur.

Det tog det ett tag innan system för licensiering var på plats för samplande av musik. Där blandades de två diskussionerna ihop. Nu gör de flesta artister någorlunda rätt för sig tror jag. Något ai-bolagen inte vill göra.

Hade träningsmaterialet varit licensierat och med upphovspersonernas medgivande hade den här diskussionen inte behövts. Och hade alla haft respekt för andra upphovsmän när samplern kom, hade den diskussionen och många stämningar och tråkigheter kunnat undvikas. Juridiken får springa efter och städa efter tekniken som vanligt. Men det skulle nog inte kunna fungera på något annat sätt.


Är det ingen konst, är det mindre konst, som jag ser det.

För mig som konst- och kulturkonsument är ansträngningen del av värdet, att konstnärer genomför saker jag själv aldrig hade mäktat med, som jättemålningar, hyperrealism eller orgier i skrafferingar, prickar eller detaljer. Det är större konst att klä in riksdagen i Berlin än att göra en bild i Midjourney. Är det ingen konst, är det mindre konst, som jag ser det.

Varje generation verkar ju vara tvungen att ha sin sömniga diskussion om vad som är konst och vem som är konstnär. Om vi placerar in ai-bilder mellan readymade och popkonst så tycker jag absolut den ligger närmare Lichtensteins vidrigheter än den stackars okända pissoirdesigner som fick en oväntad plats i konsthistorien.

Att se promptandet som en konstform jämförbar med fotograferande eller filmande kommer sig av att man tycker det är svårt. Men det är svårt för att verktygen är dåliga. Ai-tjänsterna vet ju besvisligen inte heller vad de håller på med.

Promptaren blandar ihop sina svårigheter och ansträngningar med värdet man tillför och övervärderar sitt bidrag till bilden. Alla de beslut som bildskapare tidigare fattat när de gjort bilderna som ai:n tränats på låtsas promptaren bara blev till av sig självt, eller tack vare sin välskrivna prompt.


Att ai-evangelisternas världssyn och språkbruk leder till radikalisering bland de bestulna är inte heller så konstigt.

Jag kan dela och förstå fascinationen av ai-verktygen. Som barn tvingade jag en av mina föräldrars kompis, som är en oerhört snabb och skicklig tecknare, att rita på en stor bordsduk av papp utifrån prompter från mig och mina syskon. Vi skulle aldrig få för oss att det var vi som gjorde bilderna. Lika lite som jag som art director ser mig som upphovsperson till teckningar och foton jag konceptat, förvisualiserat, skissat och beställt. Mitt bidrag har ett värde, men inte det värdet.

Att ai-output kräver timmar av redigering är inte heller det ett argument för ai, det är ett argument mot ai eller för bättre ai. Att promptfilande och redigering ger en känsla av ägande och verkshöjd är samma känsla jag kan få inför välordnade mappar med warez. Men jag har aldrig inbillat mig att jag hade någon rätt till piratkopior.

Att det krävs kunskap och tålamod att fippla med ai gör inte att det blir konst, men det är också en förklaring till varför en del så snabbt grävde ner sig i en ai-genererad skyttegrav. Att ai-evangelisternas världssyn och språkbruk leder till radikalisering bland de bestulna är inte heller så konstigt.

Syftet med teknik borde ju vara att frigöra tid, energi, eller vilken resurs man nu vill mäta, för att göra det man tycker är roligast, att lyckomaximera. Om det är att lägga hundratals timmar på att korrigera ai-bilder vet jag inte. Men i mitt rike får var och en bli salig på sin fason. Själv har jag valt att inte tillåta generativ ai i min antologi Home Made Comics.

De fatalistiska argumenten om ai är så himla trötta. Det saknas maktanalys i hela diskussionen. Vi får väl hoppas att marknaden löser det här, det har ju gått så bra med allt annat. Eller så försöker vi vara ett samhälle.

Att anklaga folk som vill ha rätt till sina egna bilder att vara fientliga till teknik och utveckling är bara det maktspråk man använder när man vill maskera försämringar som förändringar.

Just nu är det nog advokater som tjänar mest på ai. Och de som säljer ai-kurser till företag och organisationer. Förlorarna är de professionella bildskaparna. Hade bara ai-bolagen köpt materialet, som normala företag gör med insatsvaror, hade vi som sagt sluppit den här diskussionen.

Och förlorarna är framförallt läsarna. Tanken på mängden ai-sörja jag kommer att tvingas vada igenom framledes gör att jag vill skära upp mig.

Välart sex är en förtjusande trycksak och jag tycker att diskussionen och tankarna som följer är intressanta och mer verserade än de som uppstått i andra sammanhang. Det är också därför jag för första gången samlat mina tankar i ämnet.

Typografin i fanzinet är förnämligt egensinnig. Textningen är bra trots en del Finn & Fiffi-liknande lösningar där objekt spränger både bubblor och ord.

Själva serierna i Välart 6 är trots allt kul att läsa. Bilderna är stela och fula men samtidigt snygga. Det är alltid skoj med internskämt och referenshumor och ploterna från Chatgpt fungerar bra att hänga upp lite frejdigt trams på. Just det blir svårt för några techbros att stjäla med samma lätthet som de ger alla figurer jätterattar.

Så prompta på bara.

* * *

En liten uppföljning med anledning av inspirationsargumentet som dykt upp flera gånger efter att jag skrivit den här texten.

”Är du beredd att betala för inspiration du får från andra konstnärers arbete?”

”Lever du själv i ett vakuum eller låter du dig inspireras av bra serier, fina konstverk och bra musik? AI ’stjäl’ inte mer än du själv gör…”

Inspirationsargumentet är intressant, för det används som något sort gotcha-argument, jag har aldrig sett någon som kommit med det som sedan fortsatt diskutera efter att han fått mothugg. De kanske inte har något mer att komma med än upprapandet av ett propagandaargument.

Inspiration är är filtrerat stoff som studsar mot all din erfarenhet, dina minnen, känslor och drömmar.

När ai-apologeter kommer med det här argumentet undrar jag om de verkligen vet vad inspiration är, eller någonsin drabbats av det. Inspiration är är filtrerat stoff som studsar mot all din erfarenhet, dina minnen, känslor och drömmar. Mot din mänsklighet. Inte data. Och inspiration är lust. Inte data.

Jag har betalat oerhört mycket för inspiration genom hela mitt liv, med reda pengar för fysiska artefakter eller för att få tillfällig tillgång till olika verk och upplevelser. Jag har också betalat med credd och uppmärksamhet, låtit mig exponeras för reklam, delat av min användardata och säkert på andra mindre självklara sätt jag inte ens kan komma på nu. Och många tecknare betalar naturligtvis gärna och ofta för saker som krokikurser och referensmaterial.

Att jämföra datainsamling med inspiration är att förminska människan och göra ai till något det inte är.

Att det här argumentet tuggas vidare är bara för sorgligt. Det är som att folk inte vill se sig själva som människor. Jag vet inte om det kommer sig av dåligt självförtroende som konstnär eller dåligt självförtroende som varelse. Jag tror det är det man inom filosofin kallar alienation.

Jämförelsen syftar också till avhumanisering av konstnärer. Man vill likställa saker som är fundamentalt olika för att kunna stjäla. Eller för att rättfärdiga något man tycker är kul att pyssla med, eller tjänar pengar på.

Skillnaden mellan ett datorprogram och person är naturligtvis att den ena lär sig och den andra processar egendom. Någon annans egendom.

* * *

Läs mer om och beställ Välart 6 här:

Helsingforssyndromet

October 09, 2024  /  Ola Forssblad

Vi åkte till Helsingfors för att fira min födelsedag. Och alla städer är ju en seristad om man bara anstränger sig lite. Flera butiker jag besökt tidigare hade stängt, så vi fick ta oss lite utanför centrum.

Kulkukatin poika (Västra Brahegatan 12)

Kräver en utflykt med spårvagnen, men det är ju ett förnämligt transportmedel. Blandat begagnat och nytt. Mysig butik.

Hittade den finska Finn & Fiffi jag bespetsat mig på och hittade till min stora glädje förstanumret av finska Bobo för bara två euro. Utan vykorten, men i helt okej skick, med bara något litet pyssel ifyllt.

Rustik inredning med snyggt hyllsystem i furu. Många av serierna ser ut att bäst läsas i en sommarstuga.

Mycket svenskt i skyltfönstret.

Plus i kanten för egna prislappar. Men vad kulkukatin betyder lyckas jag inte ta reda på. Nånting med katt.

Petteri Tikkanens Kova verkar vara ett rätt nytt och hett släpp, pandemidagbok tecknad på muggpapper.

Oranssi Planeetta (Hämeentie 95)

Vi fortsatte på spårvagnspromenaden och där vi skulle byta linje för att åka tillbaka råkade vi komma rakt på ett antikvariat jag tänkt låg väl långt bort. Slumpen står den djärve bi. Härligt småsur dam bakom disken. Genrelitteratur och serier på svenska, finska och engelska.

Ihmesarjai ska betyda mirakelserie, tror det är en variant på Essentials-utgåvorna.

Pirinen främst i ledet.

Jag plockade på mig en av Fantagraphics Krazy Kat-utgåvor innan vi blev utslängda. Egna plastpåsar är stil och elegans.

Fantasiapelit (Mannerheimvägen 3, i Kaivopiha)

Var tidigare lite knepig att hitta, men hade nu flyttat så vi råkade på butiken av en slump, inuti ett av köpcentrumhusen. Utbudet är åt SF-bokhandelnhållet med brädspel, figurer och manga en masse. Det enda jag fick med mig var en gratistidning, priserna var rätt saftiga vad jag kunde bedömma.

Akademiska Bokhandeln (Norra Esplanaden 39)

Urtjusig bokhandel som kändes lite på dekis för stunden, flera delar av butiken är avstängda.

God service till turister: Tintin på olika språk.

Tunnare tidningsutbud än tidigare var känslan även om Spindelmannen hänger sig kvar i hyllan.

Svenska böcker till ofördelaktiga priser. Mats: 23 euro, Tommy: 26 euro.

Kompletterade samlingen med böcker av nyligen Urhunden-prisade Ulla Donner.

Härligt spretigt i sarjakuvat-hyllorna.

Nog vore det mulligt om det fanns utrymme för en riktig Corto-utgivning i Sverige.

Massor av manga.

Ganska ny och påkostat inredd Muminbutik. Fint att serierna finns i tryck igen.

Trevlig seriehylla i en annan trevligt boklåda, Rosebud. Heartstopper på finska och engelska.

På Rosebud hade Johan Egerkrans sällskap av mullvaden Krteček.

Smurfläsk med päronsmak. Fingerpori-teet fick stå kvar på hyllan i butiken. Och jag lät bli att köpa Fantomen-ölen.

Nordens största dagstidning Helsingin Sanomat har det mulligaste jugend-tidningshuvudet.

Och en riktig seriesida – med serierna i klassiskt svartvitt utförande.

Solblekt i fönstret till ett stängt antikvariat. Söndagar är rätt stängt i Helsingfors.

Det säger SOCK när någon träffas av en knytnäve

February 08, 2019  /  Ola Forssblad

När jag var tio år visades de här dokumentärerna på tv. #MycketViktigPusselbit

Blöjbyte i Bengali är första delen av två av en seriedokumentär producerad av Jan Scherman för SVT Norrköping 1985. Programmet sändes 1985-03-12.

”Fantomen på nya uppdrag i Bengalis djungler. Vad händer med hjältarna i våra serier och vad händer med serierna? Är serier kultur eller skräpkultur?"

Medverkar gör bland annat Horst Schröder, Torgny Litzell, Claude Moliterni, Enki Bilal, François Mitterand, Sture Hegerfors och Bengt Göransson.

Tablåtext ur Dagens Nyheter:
Blöjbyte i Bengali
Seriehjältar på nya vägar. Visste ni för resten att Fantomen, som numera lever familjeliv med Diana i Bengalis djungler, läses av 50 miljoner människor om dagen i 40 olika länder? Det första av två program om serietidningar. Det andra programmet, ”Ankan värper guldägg”, sänds på torsdag.

Ankan värper guldägg är andra delen av två av en seriedokumentär producerad av Jan Scherman för SVT Norrköping 1985. Programmet sändes första gången 1985-03-14.

"I svenska städer, byar och stugor sparar man på gamla serietidningar som aldrig förr. Det handlar om stora pengar och gamla serier har blivit eftertraktade som riktiga guldägg."

Medverkar gör Bo Engwall, Claude Moliterni, Ernst Greber, Torgny Bergius, Ulf Granberg, Fr*nk Bl*kenberg, Sture Hegerfors, Stefan Diös, Anders Berglund och Göran Ribe.


Tablåtext ur Dagens Nyheter:
Ankan värper guldägg
När serier säljs står börsen stilla, som Fantomen skulle ha sagt. Serietidningar står högt i kurs. Och till dyrgriparna hör Kalle Anka & Co, helst perfekta och olästa exemplar från 40-talet. Över hela världen samlar man, och samlarna själva blir fler och fler. Det andra och sista programmet.



De medverkar i Home Made Comics #15 – hela listan

April 02, 2015  /  Ola Forssblad

tags / HMC#15